Nattskräck – det värsta jag upplevt – Andrea Norrman
andreanorrman

Andrea Norrman

Annons

Nattskräck – det värsta jag upplevt

Hej fina ni! Hoppas ni mår bra.

Vi är kvar i Sydkorea men är hemma i Stockholm till helgen igen. Här om natten så hände det kanske läskigaste jag någonsin upplevt.

Jag nattade Belle i vagnen som vanligt. När jag sen skulle bära henne i famnen från vagnen till sängen så blev hon på något sätt rädd för mig. Hon gallskrek men sen när jag pratade lugnande med henne så gick det över efter bara någon halvminut eller så. Jag var också väldigt påverkad av jetlagen så jag kröp till kojs samtidigt som henne.
Jag satte på en podd att kunna slumra till, närmre sagt JLC’s podd. Älskar att lyssna på den. Bara gött snack liksom. Efter halva avsnittet så får jag pausa då Belle börjar beté sig märkligt. Hon var ju lite förkyld i början av vistelsen, så hon hostade lite. Men det här började med att hon gallskrek. Rakt ut. Det kan hända hemma också, men väldigt sällan och då lägger hon sig bara närmre mig eller Linus och somnar om direkt igen.
Jag försökte göra som jag alltid gör, ge henne nappen och försöka lugna/natta igen, men det var helt omöjligt. Hon kastade nappen och puttade bort mig. När jag försökte ta henne i min famn så kämpade hon för att ta sig därifrån. Under tiden så skriker hon som jag aldrig någonsin hört henne skrika förut, om vartannat så hostade hon också galet mycket. Nästan så hon började kräkas. Hon spände också kroppen så mycket att det nästan såg epileptiskt ut. Paniken i mig växte för varje sekund som gick och varje sekund kändes som en minut. Jag försöker prata med henne och lugna henne, säga ord som är bekanta och för att försöka få henne att förstå att det är mamma. Men det var som om jag inte kom fram till henne och så fort jag pratade så blev hon ännu mer upprörd.

Det pågår en kort stund innan jag tänder lampan för att försöka få kontakt med henne. När jag tänder lampan och kollar på henne så möts våra blickar aldrig riktigt. Det såg ut som på film, som om en demon hade tagit över henne. Hon kollade rakt på mig men såg mig liksom inte, utan kollade bara med skräck i blicken på mig, i hela rummet och fortsatte putta bort mig och skrek rakt ut. Här börjar jag få panik och tårarna börjar komma. Det är så svårt att förklara i text hur obehagligt och traumatiskt det var.. Jag smsade pappa och bad honom komma in i sovrummet. Jag skrev “Kom in. det är något fel med Belle”. Tiden från att jag klickade på skicka tills att det stod levererat kändes som en evighet samtidigt som jag försökte förstå vad som hänt med min dotter. Panikslagen var jag vid det här laget.

Hon tog i så mycket när hon skrek att händerna skakade. Rädslan i hennes blick blev bara värre när jag försökte hjälpa.

När pappa väl kom in i rummet ca 7 minuter som kändes som en evighet efter att det hade börjat, så började jag återfå kontakt med henne och hon började svara på tilltal, men kändes fortfarande väldigt desorienterad. Hon lade sig i vagnen en stund innan hon kröp upp i min famn och somnade igen.

Tårarna bara sprutade på mig när jag låg där i mörkret i sängen efter vad jag förstod var en attack av Nattskräck. Jag googlade på det och fick upp symptom som “barnet skriker och visar intensiv rädsla”, “verkar vaket men är okontaktbar”, “puttar bort dig om du försöker trösta”, “somnar lätt om efter en attack”.
Det var absolut 100% nattskräck. Mardrömmar kommer senare på natten medan nattskräck kommer i början av natten, det brukar också vara väldigt lätt att trösta ett barn som haft mardrömmar, men nästan omöjligt att trösta ett barn med nattskräck. Det finns flera skiljetecken, men jag förstod direkt att det var nattskräck. Jag har hört om det och jag har läst om det. Fruktat det.
Sen började jag läsa anledning till varför nattskräck uppstår… Då slog det dåliga samvetet till. Herregud vad ledsen jag blev då.

“En av förklaringarna till nattskräck är sömnbrist. Barn som har sömn att ta igen sover ofta väldigt djupt i början av natten, och därför ökar risken för nattskräck. Ett sätt att minska risken är därför att vara noga med barnets rutiner, både på dagen och på kvällen. Andra orsaker kan vara feber, stress eller förstorade halsmandlar. Nattskräck kan även vara ärftligt.” Läser jag på 1177.

Belle var sjuk, jetlaged och fått rutinerna rubbade gällande både sömn och allt annat, eftersom vi rest till Seoul och vi ligger 7 timmar före rutinerna vi haft hemma i Sverige. Då blev jag ännu mer ledsen med tanke på att det är jag som har tagit med Belle till andra sidan jorden och även om jag har försökt att behålla alla rutiner så är det helt omöjligt i och med att dygnet är helt rubbat.

Hon vaknade till och var ledsen ca två gånger till och skrek, men när jag klappade henne på huvudet så somnade hon om väldigt fort igen.

På morgonen vaknade hon med ett leende på läpparna och kramade mig med sina små armar kring min nacke. Älskade unge.

Sen dess har hon sovit igenom varje natt utan att vakna. Förkylningen är helt borta och hon har fått sova ikapp, nu ser rutinerna ut som de brukar göra hemma.
Jag har nu hunnit bearbeta det lite och det jag kan lugna mig med är att ett barn som har nattskräck kommer inte ihåg något utav attacken, samtidigt som det var ett tecken att något inte står helt rätt till, även om jag visste det redan från början. Hoppas hoppas att hon får slippa få fler attacker, för både henne och för min och Linus skull.

Efter den här resan så ska vi bara hem och ta det lugnt. Landa i livet innan lillebror kommer. Inga fler resor nu på ett bra tag. Finns det någon av er som har erfarenhet kring barn med nattskräck? Skriv gärna till mig. Det skulle betyda mycket.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
andreanorrman
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons