Liten blir stor – Andrea Norrman
andreanorrman

Andrea Norrman

Annons

Liten blir stor

Herregud vad tiden går fort. Förstår ni att vår lilla Belle är 8,5 månad? Jag fattar verkligen ingenting. Hon föddes ju igår? Det var igår jag var på BB och krystade ut na’!

Det här första halvåret i Belles liv har för oss varit en fantastisk tid. Men också väldigt tuff. Som flera av er vet så åkte jag på en förlossningsdepression efter ca 5 dagar som varade i några veckor. Men det började egentligen innan dess. Redan på BB faktiskt. Någonting som jag inte delat med mig av än. Jag fick en sån otroligt stor chock över att Belle kom så fort. Jag var inställd på en övergång på 14 dagar, igångsättning och minst 24-timmars förlossning innan hon skulle kejsarsnittas ut. Så när vattnet gick 00.30 den 31 december, 6 dagar över bf och hon var ute 06.30 samma morgon så var jag i chock. Jag hann liksom inte med psykiskt. När vi 2 timmar efter födseln blev skickade till BB-hotellet så var jag fortfarande i chock. Jag lämnade inte vårt rum på hela vistelsen. Linus fick gå och hämta mat till mig för att jag kände sådan ångest över att lämna rummet. Mest för att jag hade panik över Belle. Tänk om hon börjar gråta? Tänk att en sådan sak kunde ställa till det så pass mycket i mitt huvud… När vi åkte hem från BB två dagar senare så var jag fortfarande i chock, men då var första gången som jag grät. Jag grät då för att jag tyckte att hon var så pass duktig som inte skrek. Jag grät i lättnad och ångest över att vi klarade bilfärden utan skrik. Ja.. Som ni hör så var jag inte mig själv och det var nog där det började. Sen rann mjölken till och jag blev ännu mer deppig. Jag minns inte få mycket från den tiden förutom att jag inte ville någonting annat än att bli omfamnad av Linus så att jag kunde gråta. Jag kände inte den där kärleken och bebisbubblan som alla pratar om. För mig var det hemskt. Ångesten var total och Linus kände likadant. Vi undrade vad vi hade gjort med våra liv och önskar att vi hade väntat. Om det nu var så här som livet skulle vara… Vi strulade med amningen i ca 2 veckor och sen var det problem med ersättningen som Belles mage inte klarade av.
Men efter ett tag så löste det sig. Vi hittade rätt lösning för oss och intalade oss själva att det är okej att behöva lära känna sin nya bebis, sin nya situation till livet och varandra, och att det kan ta tid. Och det är helt okej.
Idag lever vi livet utan problem. Självklart så har vi de där vardagsproblemen som nog alla har, men ångesten är långt borta och Belle är den vi lever för. Hon är allt. Det gör ont i mig, så mycket som jag älskar henne och skulle aldrig någonsin kunna tänka mig ett annorlunda liv.

Belle är som sagt idag närmre 8,5 månad och helt jävla underbar. Den här åldern är helt fantastisk tycker jag. Eller alltså, det har jag ju tyckt om nästan alla åldrar som hon varit i, hehe. Men nu börjar hon liksom förstå saker, visa vad hon vill & vem hon är. Och det är något speciellt med det. Att hennes egenskaper växer fram och visar sig mer och mer för varje dag som går. Jag älskare!

Tänk va… Från att undra vad vi i hela friden hade gett oss in på, till att älska någon så att det gör ont i själen. Och att vilja ha tusen ungar till. Okej, ang det sista så talar jag bara för mig själv, haha. Linus vill ha 2 ungar. Jag vill nog mest säga till er som är där. har varit där eller kommer att komma dit, att det är okej. Okej förr eller senare så löser det sig. Det kan ta lite tid. Och så vill jag skicka pepp! Heja dig och heja oss!

Foto: Emma Schödin

Så här ser hon ut väldigt ofta nu för tiden, haha! Min bustjej.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
andreanorrman

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Elina

    Jag har en liten kille född 19 december, nästan precis lika gammal som Belle. Jag mådde toppen hela graviditeten, inga humörsvängningar eller så. Men första månaden med Oliver är bara svart och luddig för mig. Mådde så dåligt. Kändes som att jag hade hela världens tyngd på axlarna och jag hade tagit på mig ett ansvar jag aldrig skulle klara. Och jag var verkligen inte alls beredd på det. Nu med facit i hand när jag mår bra igen så tror jag faktiskt att de är vanligare att må så i början än att sväva på rosa moln. Det är ju världens omställning, man kan nog inte förbereda sig på det. Men när man kommer ut på andra sidan så är de det bästa som hänt 💕 Önskar bara att föer pratade om de så man vet att de är helt okej att må så och att det går över!

  2. Therese

    Tack, så viktigt att lyfta! Har också varit där trots ett väldigt lugnt och tryggt barn. Alla katastroftankar och ångest över att behöva ta hand om någon annan 24/7. Tack och lov blir det bättre och SÅ mycket roligare ju äldre barnet blir.

  3. Jennifer

    Så starkt du är som delar med dig Andrea! Detta är något som verkligen behövs pratas mer om. Att man verkligen inte ska behöva skämmas för sina känslor i sin depression. Jag delade själv min förlossningsdepression historia igår på min blogg. Fick sån fin respons. Hejja dig som också vågar berätta❤️ Jag heter jennifersinterior på nouw om du skulle vilja läsa min historia. Ha en jättefin dag!

  4. Amanda

    Hon är så fin! 😍 Jag hade precis som du för 3mån sen då min tjej tittade ut supersnabbt. Hann vara inne 2h på förlossningen och märkte ca 4h innan hon kom att det va på g. Hade inte haft känningar och det var tre veckor tidigare än beräknat och första barnet. Jag va också i chock och ville bara försvinna.

  5. Emilia

    TACK! ❤ Jag har känt exakt likadant och börjar nu efter 7 nattsvarta tuffa veckor känna liiite glädje och ljus i tillvaron… Det här inlägget gav mig verkligen hopp!

  6. Elin

    Så himla fint och starkt av dig att dela med dig av detta! Hade själv förlossningsdepression, men vågade inte säga något. Jag skämdes så över att jag inte kände den där överflödiga kärleken som alla andra. Jag sket i amningen för jag fick ångest så fort han blev hungrig och det gjorde ont när han ammades. Skämdes över det också, att mata han offentligt med flaska…. idag är han snart 5 månader och vi mår bra. Efter 2 månader började det bli bättre och jag vågade öppna mig, vilket hjälpte ännu mer.
    Kram till er! Och tack! ♥️

  7. Sara

    Oj, vilken igenkänning. Hade kunnat vara hg som skrev det där! Var också i chock bär vi fick vår son. Lämnade inte heller BB-rummet på hela vistelsen, låg bara där och ammade och ammade för att han inte skulle skrika eller gråta. Han skreknänligen mycket. Hade panik på hemfärden av rädslan att han skulle gråta, så sjukt stressande. Fick också förlossningsdepression, och den varade länge. Samma för min sambo, vi kände exakt som er och satt hemma och grät ihop bär vi hade kommit hem frn BB. Kände verkligen ”vad har vi gjort???!”. Kan fortfarande känna ibland att jg sörjer det enkla liv man hade innan barn, samtidigt som man känner att livet skulle vara så totalt meningslöst! Det är många du bl.a. känslor i att få barn. Tack för att du delade med dig!! Jg kände mig så otroligt ensam när jag gick igenom det här. Nu är min son 2,5 år och det känns som ett stort jobbigt minne den där första tiden. Varken njöt ellervar glad av bebistiden.

  8. Jennifer

    Så viktigt att prata om!! Och det tycker jag då trots att jag inte har några barn och kan ju inte relatera alls. Men tror det är ett mörkertal i det, och allt sånt behöver komma upp till ytan!

  9. Sanna

    Så bra att du tar upp det! Kände precis som du. Bebisbubblan alla pratade om och alla ”åh njuuuut nu”. Blev avundsjuk på alla som inte hade barn som fick leva som vanligt. Sa till min sambo ”jag kommer aldrig bli glad mer”. MEN det blev jag ju :)! Nu är hon 3.5 månad gammal och det finns ingen jag älskar så mycket som henne. Hon är verkligen livet! Tror vi måste våga prata mer om hur vanligt det är att må så som du beskriver i början och tala om att det är helt okej att må så. Att Det blir bättre! För när man sitter där med ångesten och kärleken som inte kommer direkt som man trodde känner man sig ju verkligen så värdelös.

  10. M

    Jag känner igen mig exakt i det du skriver!! Varför är du den enda som vågar prata om det?? 😭😭 Jag fick panik och kände “herregud, vad har jag gett mig in på? Varför har jag satt ett barn till världen?” för att jag var så chockad. Och kände att jag skulle ha väntat med barn (är lika gammal som du). Jag kände inte den omedelbara kärleken, fick ingen bebisbubbla. Känns som att jag gick miste om allt det där. Det tog några veckor innan jag kände anknytning och kärlek på riktigt.

    Tack för att du pratar om det så man känner sig mindre ensam ❤

Annons