När jag var liten blev jag mobbad – Andrea Norrman
andreanorrman

Andrea Norrman

Annons

När jag var liten blev jag mobbad

När jag var liten blev jag mobbad.
Som många av er kanske redan vet så flyttade jag upp till Stockholm när jag var 10 år. Det är en ganska stor omställning för en 10-åring. Från lilla staden Motala till stora staden Stockholm.
När jag började 7an så började det.  Jag började träffa en kille. Efter ett tag så kommer det plötsligt rykten om mig som är helt och hållet påhittade. Rykten om att jag träffat en annan på sidan av och att det finns bildbevis. Jag blir helt jävla asledsen av det här. Så klart. Killen dumpade mig, han litade inte på mig och jag blev ifrågasatt i skolkorridorerna av främmande personer på min skola som inte känner mig för fem öre om varför jag har (vad dom tror) gjort som jag har gjort.
I samma veva som det här händer så åker jag ett tag efter på klassresa.

Usch. Jag vill bara flika in med att jag har hög puls när jag tänker tillbaka och återberättar det här.

Tillbaka till klassresan. Varje år så åkte vår klass till Vemdalen på skidresa i några dagar. Hur kul som helst. Bara det att den här gången blev det inte så roligt för mig.
I den åldern så var det superspännande för killarna att rota igenom tjejernas väskor och hitta trosor och BHar osv. Hur nu det kan vara så kul är en annan fråga. Då går killarna i alla fall igenom min väska och hittar ett par trosor. Ett par trosor som jag haft på mig samma dag. På förmiddagen hade jag åkt in i ett träd och på något sätt börjat blöda från snippan. Fråga mig inte hur, men så var det. De flesta vet att torkat blod blir brunt. Så. När killarna tar upp mina trosor och viftar omkring med dom så ser dom att det är brunt i. De slänger iväg trosorna och internskämtar sedan om det här inför mig och andra utan att jag förstår och efter det här så blev jag kallad bajsbyxan. Det här får jag inte veta direkt och helt ärligt så minns jag inte ens hur jag fick reda på bajsbyxan, men det spreds så jävla snabbt och rätt som det var så visste hela skolan om att det var jag som var bajsbyxan.

Det här gick så långt att när jag på fritiden var ute och gick med vår hund (som vi hade då) och gick förbi skolan som låg precis bredvid vårt hus, så låg det tjejer på skoltaket och skrek “bajsbyxan” efter mig. Några av dessa var samma personer som innan ifrågasatte mig för otroheten som inte existerade. Vilket resulterade i att jag inte vågade gå ut med min hund. På fritiden. Jag fick också historier återberättat för mig att personer tänkt plocka ihop bajs och lägga utanför min dörr och skriva “bajsbyxan” på en lapp.

Det är så jävla fruktansvärt verkligen. Jag mådde så fruktansvärt dåligt över det här. Nu är det dock inte mig som det här inlägget ska handla om, utan mobbning i sig. Och att jag undrar hur man som förälder agerar och uppmärksammar det här. I tid.

Jag vet inte om det är möjligt. Jag vet att jag inte berättade det här för mina föräldrar och det var väl kanske det som gjorde mig ännu mer illa. Att jag liksom var helt ensam i det som hände. Jag pratade inte med någon utan jag var helt jävla ensam med mina tankar. För mig hade inte mina föräldrar ens kunnat göra någonting för jag tror att om dom hade lagt sig i så hade jag nog bara tyckt att det hade blivit värre. Nu fick dom ju inte chansen till det eftersom jag inte berättade någonting alls, men ni förstår hur jag tänker?

Tanken på att min Belle någon gång kommer att må så dåligt som jag gjorde, gör så jävla ont. Jag vill kunna hjälpa henne, men hur gör jag det? Övertygar henne om att hon kan berätta allt för mig? Det gjorde mina föräldrar med mig, men valet ligger ju fortfarande hos den utsatta, att faktiskt välja att berätta. Någon med erfarenhet från förälderns sida?

Sen vill jag också säga att det här förmodligen bara gjort mig till en starkare människa. Och att det inte är någonting som jag ligger sömnlös över idag och att flera personer som utsatte mig för det här har jag varit vänner med väldigt länge. Jag vet inte men jag hoppas väl att jag inte är ensam om att känna eller tänka så, att man går ur någonting starkare än innan. Var snälla mot varandra. Och jag ber er att ha respekt i kommentarsfältet om ni vill komma med tips eller dela med er av egna erfarenheter.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
andreanorrman

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. S

    Åh vad bra att du tar upp det här! Jag och min kille pratar ofta om det här. Vår son är snart 6 månader och en av mina största rädslor är att han ska bli mobbad. Gå till skolan med en klump i magen osv. Bara tanken gör att jag mår illa och blir tårögd.. samma sak om han skulle vara den som får någon att känna så.. usch 😥
    Men jag tänker att jag ska försöka göra allt i min makt för att ge mitt/ mina barn så bra självkänsla och självförtroende det bara går så om den dagen kommer så har han/de kanske lite lättare att hantera det. Sen tänker vi också att det är viktigt att prata om det, ofta. Hur man är mot andra människor osv och att FRÅGA honom hur han vill att vi hanterar det och INTE köra över honom och ta saken i egna händer (om det inte krävs såklart). Tänker också, ungefär som du skrev, att det många gånger kan bli värre om en vuxen “lägger sig i”.. skriv gärna ett inlägg om svaren/kommentarerna du får. Tror det kan vara bra för många att läsa och bli påmind om det. Synd att det inte va så många som kommenterat här men du kanske kan skriva frågan i instastory också? Och sen sammanfatta? Kram fina du, hoppas du orkar läsa allt 😅

  2. Thea

    Jag har haft sjukdomen Alopecia Areata, fläckvis håravfall sedan jag var 8 år gammal. Jag mådde redan dåligt över detta, och bättre blev det inte av att hela skolan gick runt och kallade mig för ”flintis” ”har du gått o blivit munk eller?” (Det var mest mitt på huvudet) ”Du förstår väl att ingen kille vill va dig lm du ser ut så?”. Detta gjorde väldigt ont i mig och jag grät nästan varje dag, kände mig så ful och dålig. Nu mår jag mycket bättre och har pratat med de människorna om hur jag kände och de bad alla om ursäkt.

  3. Sofie

    Så hemskt att höra, har själv en liten dotter och man vill ju verkligen skydda dem från allt! Kärlek till dig❤

  4. Emma Johansson

    Min son Liam på 9 år blir mobbad för han är liten 9 år är litet han känner sig stor men jag tycker han är min bebis fortfarande, han blir inte bara mobbad utan puttad slagen och sparkad på! Och skolan gör INGENTING för att han säger att allt är bra, klart han gör! Ingen vill vara en tjallare och han vill ju bara passa in. Vill skydda han från allt ont stoppa in han i magen igen och bära honom där tills den dumma barn/tonårstiden är över. ❤️

  5. Jenna

    Åh, beklagar Andrea det du fick gå igenom! <3
    Jag blev också mobbad, gick i 8an och vi hade en kille i klassen som ingick i det "coola" gänget om man säger så. Han gjprde sig alltid fånig över mig, sa han skulle spräcka mina tuttar med en nål, kallade mig h*ra och b*itch från ingenstans, var även då oskuld på demna tid och lite "min egen" så inget av de han sa stämde. Sen började de bli grupptryck osv. Som tur var vågade jag säga ifrån! Och även gå till lärare och berätta så dem tog tag i der hela. Man måste våga berätta! Men såklart är de svårt. Och folk som ser på måste våga kliva in och ryta till. Tycker man i alla skolor borde ha ngn slags anti mobbning grupp och att man pratar om mobbning tidigt i skolorna!

    Vet inte vilka fler råd jag kan komma på just nu men jag önskar innerligt att äckel mobbning upphör permanent.

    Kram!

Annons