När man inte vet varför man är ledsen, men kan inte sluta gråta – Andrea Norrman
andreanorrman

Andrea Norrman

Annons

När man inte vet varför man är ledsen, men kan inte sluta gråta

Tanken var att få upp ett jättefint inlägg med massa nya smycken som jag fått hemskickade från Thomas Sabo igår. Det blev inte riktigt så…
Jag bröt ihop från ingenstans och började storgråta. Hysteriskt. Tårarna sprutade, och detta helt utan anledning. Jag har ingenting att vara ledsen över, tvärt om. Jag är så glad över livet och min utgångspunkt som jag har idag. Mitt liv tillsammans med Linus, friska vänner och familj och med en liten på väg. Jag är en glad tjej. Dessutom hade jag den dagen hämtat ut 2 stora paket med både kläder och smycken som jag är så himla glad över. Men helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, blev jag bara så himla ledsen. Vad är detta? Hormonerna? En släng av vad som kallas tidig baby blues? Nä jag är ganska säker på att det är hormonerna som spökar. Jag kände inte igen mig själv, helt otroligt. Linus kom in till sovrummet (gick in och lade mig där när jag blev så väldigt ledsen), och undrade oroligt vad det var som hade hänt och kramade om mig, och det enda jag kunde svara när jag kippade efter andan var “Ingenting… Eller jag vet inte”.

Så liten man är när hormonerna tar över, helt otroligt. Känslorna fyller hela kroppen och det är omöjligt att ducka dom. Första gången sedan vi plussade som detta hände, undrar om det kan vara så att ju närmre förlossningen vi kommer, desto mer blir det? Vill inte veta av någon baby blues, och fram för allt inte om det ska kännas så här när det tvärt vänder från glad till ledsen.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
andreanorrman

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons