Älskade Stockholm

201704071952528182_sbig

Vår älskade huvudstad. Stockholm. Du betyder så mycket. Mina tankar går från sorg till kärlek om vartannat.

På fredagseftermiddagen den 7 april 2017 får jag ett samtal från min pappa. Det första han frågar är ”Är du okej?”. Jag förstår inte varför jag inte skulle vara det eller vad som gjorde att han frågade en sådan sak i ett sådant oroligt tonläge. Jag får förklarat för mig att det har utförts ett attentat på Drottninggatan där en lastbil har kört ner längst en längre del av gatan och sedan kört rakt in i Åhléns-huset.

Det är ett övergångsställe som ligger precis där lastbilen plöjde fram. Ett övergångsställe som jag går över ett flertal gånger i månaden. Ett övergångsställe som min mamma går över varje dag. Ett övergångsställe som är till för att trafiken ska funka. En liten del av ett stort pussel, ett pussel som heter samhället, som gör att pusslet ska hålla ihop. Som är till för att man ska gå säker över gatan. Den här dagen gick de som befann sig på plats, inte över övergångsstället säkra.

Det första jag gjorde var att ringa Linus. Kolla vart han befann sig och se om han var okej. Jag som vid det här tillfället befann mig på jobbet, började se reaktioner på mina kollegor. Aftonbladets livesändning var på allas datorer och ljudet ekade i lokalen. Alla i min närhet stod med sin telefon i handen och ringde runt till sina nära och kära. Jag tänker direkt på en vän som jobbar längre upp på Drottninggatan. Hon svarar och är så jävla ledsen och arg. Hon förklarade mellan sina tårar att hon såg hela händelseförloppet. Att precis innan lastbilen kom, såg hon några barn gå nedför Drottninggatan, glada och oskyldiga. Då brast det för mig. Jag kom och tänka på offren och deras anhöriga. De som oskyldigt var på väg någonstans en fredagseftermiddag mitt i livet. En fredagseftermiddag som blev den sista i deras liv. Mitt hjärta brister.

I all sorg, känner jag så mycket kärlek. Samma kväll som det här hände, kollade jag nyheterna hela natten, tom på ord. När jag sedan vaknade upp dagen efter och sa orden högt till mig själv ”Det var ett terrorattentat på Drottninggatan igår”, kände jag direkt att jag var tvungen att gå dit. Att ta en promenad genom vår omskakade stad. Att möta människor. Och där stod jag en timma senare, mitt bland folkmassan, blommorna och ett lugn jag aldrig någonsin har känt av tidigare. Det var så fruktansvärt jävla vackert. Där stod vi, tillsammans.

Jag har aldrig någonsin sett sådan gemenskap som den kvällen. Människor öppnade upp sina hjärtan och sina hem. Det gör mig så jävla stolt över oss. Att vi växer starkare tillsammans och att ett hopp om mänskligheten uppstod. Till alla inom räddningstjänsten som sprang mot det alla sprang ifrån, tack för att ni finns. Ni är hjältar.

17857746_1523110601043454_1302016126_n 17857584_1523110641043450_660490206_n 17888427_1523110697710111_426072042_n 17857292_1523110731043441_318652075_n

1 Kommentar

  1. Å Herregud,jag läste detta med en sådan nerv. Hela min kropp och själ grät. Så fruktansvärt det som hänt, och det gör ont i mig och läsa om det hela samtidigt som jag blir så överlycklig över all kärlek folk känner för varandra.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.